Packade in hundarna i bilen och åkte till “gamla vanliga” stället för promenad med hundarna, där de kan sträcka ut ordentligt. En grusväg, en å och en massa fält. Med dagens blåst, var det värre än någonsin vid de öppna vidderna. Vi tuffade på med ett steg framåt och tre steg bakåt. Jag stannade upp och fotade hundarna för att illustrera den kraftiga blåsten.

http://www.flickr.com/photos/71732600@N00/13164149194/

När vi nästan var framme vid bilen händer det som kunde ha blivit en svart dag!
Silva som är som en unghund far fram som bara den “tanten” kan göra. På bron ställer hon sig vid kanten och blickar ut. Det är halt. Vinden knuffar henne framåt och den halkiga bron ger henne inget fäste. Hon faller….
Jag hinner inte tänka utan kroppen reagerar med adrenalin påslag och vips är jag nere vid ån, beredd att hoppa i. Då var hon redan påväg upp, slänger sig i backen, rullar runt och torkar sig. Tåssiga hund! Tur att hon är så stabil för detta bekom henne inte alls.
Jag fick i efterhand en Flashback på när hon var kring året. Jag och hundarna var på promenad på isen. Grannarna hade badat isvak kvällen innan och jag var helt varse om vart vaken var. Men självklart får Silva sitt galna ryck. Springer som en galning och plums är hon i vaken. Innan jag hinner reagera har hon frambenen uppe på isen och jag drar upp henne. Silva springer iväg, rullar sig för att torka och sedan bjuder hon upp de andra hundarna (som då var med, Ludde och Elsie) till att leka. Inget verkar bekomma denna underbara, tokiga, galna hund. Hon ger mig många gråa hårstrån men ett liv utan min “räka” skulle vara oerhört fattigt. Älskar dig bästaste Silva!

Såhär i efterhand kommer reaktionerna på att det verkligen kunde ha gått riktigt illa.
Pelaren vid bron var inget jag märkte förrän efteråt. Hua…

Nu ska jag boa in mig i soffan med en bok tillsammans med min älskade vän och bara vara.